Den gångna helgen hade vi planerat in en liten weekend med goda vänner. Vi hade inte varit på detta ställe innan och inte heller umgåtts med alla som var med innan. Både jag och Mikael tycker om nya möten och nya platser, så vi såg fram emot detta. Barnen jublade över att få åka dit eftersom vi hade fått berättat för oss att de fick åka båt, bada, fiska, basta och massor med lek. Det skulle även vara med sex andra barn som de tycker jättemycket om.
När vi anlände så blev man helt hänförd av naturen och tystnaden. (eller ja om vi alla hade varit tysta för en sekund, så hade vi märkt det). Ulrica och Cattis med sina familjer anlände dagen innan så de välkomnade oss med ett glas bubbel i solen. Barnen sprang ner till vattnet och hoppade i båten med de andra barnen och for ut på sjön för att åka ring.
Den där känslan av frid i själen infinner sig inte så ofta när man alltid har 1000 bollar i luften, men den känslan kom nästan direkt. Vissa platser har något magiskt över sig och här kändes välbehaget ända in i själen. Detta hade givetvis med sällskapet också att göra, Ulrica är en väldigt lugn, varm och harmonisk människa som jag tycker väldigt mycket om, Cattis påminner ganska mycket om mig själv, impulsiv men också väldigt jordad. Sist att anlända var Marie med familj, en familj som vi inte umgåtts med innan, men i och med att det är en liten stad vi bor i, så vet man ju vilka alla är och man har småpratat i affären och på skolan. Så mysiga, lättsamma och glada.
Timmarna och dagarna bara rusade iväg. Samtal, lek, bad, god mat, gott i glasen, skratt och gemenskap, man blir så fylld av värme efter en helg som denna. Ville aldrig att den skulle ta slut. Här kommer en liten anekdot ifrån helgen;
Åsa-Nisse och Klabbarparn
I ett svagt ögonblick lovade jag barnen att jag skulle åka vattenskidor, vilket jag aldrig har gjort. Ett av skälen till att det aldrig blivit av är att jag är rädd för fiskar (jag vet att det kan låta otroligt fånigt, men så är det). Cattis hängde på, lovade att hon också skulle prova. Japp, nu var det upp till bevis, jag sätter på mig vattenskidor och flytväst, står på bryggan och känner mig illamående, haha. Kommer i vattnet och är påhejad av ALLA för att se på missödet. Jag provade säkert 12 ggr dessa dagar och kom inte upp. Men, jag kommer inte att ge mig, innan sommaren är slut ska jag stå upp på vattenskidorna. När jag försökt färdigt, så var det Cattis tur, hon är en riktig tuffing med mycket muskler, första försöket faller hon och sen kommer hon upp. Så, himla imponerad! Det roligaste i detta är ju våran stil och finess. Vi har ju sett barnen åka och det såg ju så lätt ut, men när Cattis och jag åker, försöker åka, ser det väldigt roligt ut. Andreas vräker ur sig att det ser ut som Åsa-Nisse kommer farande och det var faktiskt en slående likhet. Så, fort jag tänker på detta så börjar jag gapskratta.
Tack Ulrica och Andreas för att ni tog med oss till detta underbara smultronställe och för ett så härligt och betydelsefullt minne 💕.
En förälders värsta mardröm, när barnen inte mår bra.
Just i skrivande stund sitter jag på ett hotell i Göteborg med Mikael, Melwin och Lennox. Idag har vi varit på Drottnings Silvias barn- och ungdomssjukhus. Lennox har tre dagars undersökningar att gå igenom.
Jag tar det från början. Lennox som är nio år är en oerhört pigg, energirik, frisk kille som aldrig ens tagit en antibiotika-kur. Men, han har alltid haft en tendens att bli snabbt andfådd vid lek och ständigt harkla sig, trots att han ej är förkyld. Fösta gången som vi och andra i vår omgivning tydligt la märke till det var redan vid två års ålder. Under åren som gått har vi kollat upp det flera gånger inom sjukvården men de har inte hittat någonting. Jag som själv kan mycket gällande näring och balans i kroppen har försökt med det mesta, t.ex. utesluta gluten, laktos, fyllt på med ännu mer bra näring, men ingenting har gjort någon direkt förändring.
För c:a ett år sedan började en försämring, vilket yttrade sig i att han blev ännu mer andfådd och det började komma ett ljud från halsen, ett konstant rispigt och ansträngt ljud som lät i både vila och ansträngning. Nu började vår oro att växa. Det står inte rätt till, men vad är det? Jag kontaktade sjukvården för att jag ville ta prover. Fanns det någon infektion i halsen elller ner i lungorna som inte vill ge med sig? Tankarna var många. Vi fick komma till vårdcentralen och de trodde det var astma och allergi, vilket jag kände mig säker på att det inte var. Efter många turer tog de blodprov, vilket inte visade något tecken på infektion…men vad är det då? Till slut kom remissen till barnmedicin och för en månad sedan var vi där första gången.Fredag eftermiddag och vi fick träffa en supermysig sköterska som genomför Spirometri på Lennox, in och utandningstester. Han klarade av testerna galant och sköterskan säger att vi hör av oss på måndag morgon!?! Wow, så snabbt!?! Toppen, tänker min positiva sida, medans hela mitt system går igång, varför så snabbt? Helgen passerar och måndag morgon ringer hon som utlovat och vill att vi ska infinna oss dagen efter. Lennox får då träffa överläkare Pär som vill göra om Spirometrin, då jag förstår att han var osäker på resultatet som fredagen gett, men det blev oförändrat.
Pär klämmer, lyssnar och undersöker samt tar oss till en halsläkare som kör ner en kamera genom näsan ner i halsen, där det tar stopp. Läkarna diskuterar sinsemellan och när vi går tillbaka till barnmedicin så säger Pär att de ska göra en MR-röntgen. Ok, men vad är det ni ser? Det vet vi inte, därför måste vi göra en röntgen. Sagt och gjort, tre dagar senare röntgas Lennox och de meddelar att svaret tar c:a en vecka att få. Vi åker hem och ska ta helg, det har nu gått en vecka sen vårt första besök på barnmedicin. Samma fredag eftermiddag ringer telefonen och det är ännu en läkare som säger att de sitter med Lennox röntgensvar och att vi ska infinna oss på sjukhuset på måndag morgon för en akut tid till operation!?! Men vad är det ni ser??? Vi vet inte riktigt, därför måste vi söva honom och gå ner i halsen och titta. Som föräldrar börjar man nu att bli riktigt bekymrad, vi målar upp alla möjliga åkommor.
Vi infinner oss på måndagsmorgonen och Lennox är förbered för att bli sövd, fastat och mentalt beredd på vad som komma skall. Vi får ett rum och de sätter nål och vi väntar. Läkaren som ringde mig på fredagen kommer och säger hej, vi sitter kvar och väntar. Efter någon timma komma läkaren igen och förklarar att det inte blir någon operation?!? Narkosteamet är inte med på noterna, de vill att Lennox ska ner till Göteborg för att utföra ingreppet, där det finns en intensivvårdsavdelning för barn. Givetvis blir vi ganska snopna och frågorna är nu ännu fler. Samma eftermiddag ringer Dr Pär och förklarar vad de "tror" att Lennox har. Men, detta är bara våra spekulationer säger han åter igen. Han förklarar att Lennox tar in väldigt lite luft i både i in och utandning och det de tror sig se är att nedre delen av hans struprör är missbildat. Hans brosk i halsen som normalt är hästskoformade är runda, vilket i sin tur gör att slemmet åker tillbaks ner igen. Detta tillstånd är inte livshotande, men AKUT. Lennox växer, men det gör inte strupröret. Det innebär att han får mindre och mindre luft för varje dag (som jag förstått det). Det är därför vi märkt en sådan klar försämring den sista tiden, han har växt massor.
Så nu är vi här i Göteborg och ska genomgå fler tester och på onsdag ska han sövas så att de kan gå ner i halsen och filma, svaren kommer sen analyseras av läkarna här och det kommer även att skickas till London, där världens främsta halsspecialister finns. Så nu sitter vi här och det känns konstigt. Vad innebär allt detta? Hur allvarligt är det?
När det gäller ens barn så gör det sååå ont att man önskar man bara kunde ta över allt, så att de får vara friska.
Jag och Mikael bestämde att dessa tre dagar ska bli så roliga och bra som möjligt. När vi inte gör undersökningar, så ska vi hinna med massor av skoj. Efter dagens undersökningar åkte vi till Universeum, barnen och vi tyckte det var toppen. Wow, vad mycket att se och göra. Imorgon eftermiddag ska vi åka till Liseberg, vilket killarna ser fram emot. Efter att vi åkt alla bergbanor och karuseller blir det nog jag och Mikael som är illamående ikväll, när vi går och lägger oss.
Att livet är som en berg- och dalbana vet vi alla. Nu får vi ta var dag som den kommer och det som skulle vara skönt nu är att faktiskt få ett svar. Att inte veta är oerhört påfrestande, när vi får ett svar, oavsett vad så får man ställa in sig på det. Nu när allt känns som ett kaos, så är jag oerhört tacksam för min inre styrka som jag byggt upp genom min egen sjukdomsresa i livet. Även i de svartaste hål finns det ett ljus, så nu ska vi hålla fast vid det och hitta en lösning som gör att Lennox orkar att leka och utvecklas i samma takt som sina kompisar.
Att öppna upp dörrarna till vårt innersta är verkligen en ny utmaning för mig, så tacksam att jag har Ylva som puschar och stöttar. Det är alltid lätt att tala om för andra hur man ska tänka och se på saker men när det kommer till oss själva, så blir det genast svårare. Tack för er fina feedback på våra inlägg, det betyder så mycket. Önskar er alla en fin dag och ta hand om varandra, kramar Zenita
Massor med mer kramar från Ylva & Zenita
INNANFÖR BLUSEN PÅ YLVA & ZENITA
LIVET SOM NAKEN
MENTALT INTELLIGENT
Är det mer normalt att dricka än att inte? Vad är normal? Jag dricker aldrig för mycket. Dricker du för att må bra? Finns ett liv utan alkohol? Livet med total kontroll?
FYSISK SMART
LIVSFÖRÄNDRING
Tack för att ni delar berg och dal banan med oss. Ber för Lennox och er💛🕯💛