Vilket liv är enklast att leva? Finns det ett enkelt liv? Är livet en utmaning för de flesta? Eller stiger alla upp på måndagsmorgonen som min gamla chef Stordalen med ett leende och tycker livet är helt underbart, var eviga dag. Finns den verkligheten
i verkligheten? Finns livet utan problem? Ett problemfritt liv, ett liv utan utmaningar? Både ni och jag vet svaret på denna fråga. Det är ett ord som jag inte tycker om på något sätt, men som måste uttalas ibland och tyvärr är det ett stort NEJ eller NONO.
Jag växte upp i en familj HELT UTAN PROBLEM.
Visst är det otroligt? Det fanns inga problem att hantera och livet var ljuvligt ljust och kärleksfullt. Kärleksfullt var det verkligen och min uppväxt var toppen för det mesta. Men, problemfritt var det självklart inte. Vi hade kanske mindre
problem än många andra familjer, då jag hade förmånen att få enormt mycket trygghet och kärlek i min familj. Mina föräldrar är trettiotalister (pappa var). Under deras uppväxt, för nu åttio – sjuttio år sen var det självklart enormt olikt,
än så som det är idag 2018. Min far exempelvis fick endast äta middag med sina föräldrar på söndagar och då var det endast uppfostran som gällde samt artighetssamtal. Annars fick han äta med "husan" husmor i köket. Känslor i min pappas
familj fick man inte visa om det var svårt.
Pappa tog givetvis med delar in i vår familj. Tidigt i nioårsåldern, som yngsta barn såg jag min 7 år äldre storasyster försöka hantera känslor i vårt hem och det gick tyvärr helt åt skogen. Det fick mig att välja att aldrig göra det försöket
på hemmaplan. Jag bestämde mig redan då att detta med känslor verkade otroligt jobbigt, i vilket fall om de gjorde så att man blev ledsen eller arg. Om jag blev arg eller ledsen, vilket jag givetvis ibland blev, även om jag var ett väldigt
glatt barn. Då sprang jag in på mitt rum, slängde bort min ledsamhet (sudda, sudda, sudda bort min sura min) för att sen återgå och stolt visa min mamma att nu var jag hennes duktiga glada dotter igen…
Detta hjälpte mig till att bli väldigt positiv och glad samt att vända allt dåligt till något bra. Det är jag otroligt tacksam för. Det hjälpte mig även att lösa alla problem själv.
Jag blev problemlösaren för mig själv och till mina kompisar redan som barn. Jag började även redan då älska att lösa problem åt allt och alla samt att även göra alla andra stolta och glada. Mina egna kastade jag bort eller gömde så att
jag själv inte ens kom åt dem. Jag byggde tidigt upp ett skydd för att skydda mitt inre jag, mitt hjärta och alla mina känslor. Jag kontrollerade mitt liv när det gällde känslorna och styrde samtidigt livet mot allt som var äventyrligt
och fullt med utmaningar.
Det blev svårt att kontrollera sina känslor och hjärta första gången jag blev kär på riktigt i slutet på mitt femtonde år. Oj, jag blev så kär och ville egentligen släppa alla mina spärrar. Istället fortsatte jag så småningom min äventyrsresa
bort från mitt inre Ylva, mot många, många fler äventyr. Tio år senare blev jag sambo i ett för mig längre förhållande (längre än tre till tio månader). Vi lärde varandra mycket, men det viktigaste han lärde mig var att inte alltid
fly, så fort problem uppkom samt att hantera känslor för första gången. Han var väldigt känslosam och precis vad jag behövde då. Så tacksam för dessa två år. Sen när jag blev mer vuxen träffade jag mannen i mitt liv, trettio år fyllda
och äntligen mogen till att sluta min jakt på äventyr och utmaningar privat. Jag landade, men var fortfarande väldigt kontrollerad och kunde styra mina känslor med järnhand. Spydde ut dem då och då, under många år tyvärr, endast med
hjälp att släppa kontrollen av alkoholens filter.Från att vara den där känslokalla men alltid roliga Ylva står jag nu här spritt språngande NAKEN. Hur kommer det sig? Och hur funkar livet då? Funkar livet överhuvudtaget med att leva med känslorna utanpå istället för att ha
de inlåsta i en garderob uppbyggd utav pansarväggar.
Först kom barnen och då gick det helt enkelt inte att kontrollera alla känslor. Så mycket kärlek till ett barn som var skapat av kärleken mellan två. Det var första stegen som tvingade än att släppa kontrollen. Sköna steg, men också väldigt
tuffa att plötsligt märka att ens humör blev okontrollerat och att känslor vällde över både här och där. Hormonerna gjorde givetvis sitt, men också underbart att tillåta sig känna så starkt och ärligt mot sig själv. Men, gråten och ilskan
tycker jag fortfarande är hemska att hantera emellanåt. Samtidigt som barnen blev äldre, blev jag mer kontrollerad igen. Inte helt privat som förr, dock helt "återställd" på jobbet. Mer än 100% kontroll jämt.
Mitt liv gick på i 180 km/h egentligen även efter att barnen kom. Även om jag var hemma i nästan tre år med båda döttrarna tillsammans, så var jag snabbt tillbaka i min känslokontroll så fort jag var åter på jobb. Jag hade förmånen att
kunna gå upp helt i mitt jobb under de fortsatta åren i Stockholm och i "karriären" med en man som tog hand om de mesta på hemmaplan. När Madicken var 8,5 och Rosaline snart 7 sa min kropp ifrån på sitt sätt. Jag var nog den som inte kunde
stoppas på något annat sätt än på detta hemska brutala sätt. Jag fick som många av er vet CANCER och mitt livs första enorma LIVSKRIS. Inte första tiden, då var allt ganska ok, även om jag trodde att jag
skulle DÖ hela tiden. Men, när jag väl överlevt det värsta och förstod att jag faktiskt skulle överleva då föll allt rejält.Det värsta och det bästa för mig att genomlida en livskris på mer än fem år, upp på berg och ner i djupa dalar, var att jag var tvungen att ta tag i mig själv. Jag var tvungen att prioritera mig själv för första gången i livet. Till en början
och under lång tid var det mestadels hemskt och alldeles för känslofyllt för mig. Men, så småningom lärde jag mig efter enormt mycket arbete med mig själv och att ändra till en annan livsstil. Det var ett fruktansvärt komplicerat kapitel
med att lära sig hitta rätt i det uppbyggda inre kaoset, var så väl inlåst och inkastat under nästan hela mitt liv.
Det var inte enkelt, utan emellanåt nästan hopplöst. Nu lever jag här idag med känslorna utanpå istället för inuti. Är det bra eller dåligt? Är jag lyckligare i mitt hälsosamma liv och med en ärlig Ylva rakt igenom? Är livet enklare?
Jag har fortfarande mycket att lära och lär mig varje dag. Det är ju det jag älskar med livet och alltid har gjort. Att ständigt utveckla mig, coacha och hjälpa min omgivning. Nu blev jag även min egen bästa livscoach. Jag hjälpte mig själv
att hitta den rätta sanna Ylva och jag är så JÄVLA stolt över henne som jag fann till slut. Rätt reko person som lyckats riktigt bra med livet trots allt. Detta med att svårigheter gör oss starka kan man ju tro är en KLYSCHA,
men det vet jag för säkert att de som ej upplevt svårigheter i livet vet inte vad livet och livets riktiga njutning handlar om.
Jag lever NAKEN men med livets koppel för att kunna hantera livets alla utmaningar. Nu ska jag svara på mina ovanstående frågor; JA, det är mycket bättre att leva med känslorna utanpå. Efter att ha rannsakat hela mitt inre och
städat, rensat och plockat i ordning har jag fått kontroll på mitt inre kaos. Detta utgör att jag har ett "lite" kontrollerat NAKET liv med känslorna utanpå. Det hjälper mig, även om känslorna tar över så mycket mer nu än
förr. Jag är MYCKET LYCKLIGARE med mig själv i mitt hälsosammare och ärligare liv gentemot mig själv nu, absolut. Däremot gör det inte så att problem och utmaningar slutar att komma, men det är lättare och mycket mer hanterbart
att lösa på ett ärligt känslosamt sätt. Än att spela ett skickligt spel, flytta pjäser framåt och sen städa bort all smuts under ytan (mattan). Livet är enklare i ärlighetens tecken. Att dölja sitt inre bakom tjocka pansarväggar kräver
mer arbete dagligen, än det dagliga arbete som ett ärligt liv mot sig själv kräver. Den styrka det ger, gör livet enklare i livets svårigheter. Utmaningen i detta liv är att inte ta till gamla ohälsosamma eller dåliga verktyg som skadar
sig själv och som till slut får sig att glömma bort sig själv igen.
Jag älskar livet som NAKEN, men man får akta sig hela tiden för att bli påklädd igen. Livet vill helst ha dig påklädd, men jag kommer att fortsätta min resa som NAKEN.
Vid pennan denna gång, Ylva
Massor med varma "nakna"kramar från Ylva & Zenita och tack för att ni läser vår blogg
